30 tuffa mil för cystisk fibros

Andreas Jarblad

11 december 2019

I somras fick Riksförbundet Cystisk Fibros ta emot en oväntad donation på 123 600 kr till forskningen om CF. Gåvan var resultatet av en ovanligt framgångsrik insamling på initiativ av Frans och Anna Gustafsson i Vrigstad.

– Jag hade under en ganska lång tid gått och funderat på vad jag skulle kunna göra för att hjälpa till att synliggöra hur viktigt det är med forskning om CF och hur det är att leva med sjukdomen, säger Frans. Frans och Annas son Leo, som är 13 år, har cystisk fibros.

– Leo är jätteduktig på att göra sin behandling och han tar ett allt större ansvar för inhalation och andningsgymnastiken. Sedan är ju också träningen viktig, och för vår familj och andra som har barn med CF är det en tuff kamp att peppa, motivera och orka med även den fysiska aktiviteten, säger Frans. Jag tycker om att träna och röra på mig, och jag ville göra något som inspirerade till rörelse, så idén föddes att vara med i någon slags tävling, men med kläder som visar att jag tävlar för att väcka uppmärksamhet för hur det är att leva med CF. Under våren 2018 hade det satt sig i huvudet ordentligt, och siktet var inställt på Vätternrundan.

Frans hade cyklat Vätternrundan sex gånger förut och hade noterat att det är en tävling som både lockar många medtävlare och en tillställning där man syns mycket. Kanske skulle ett cykellopp till förmån för cystisk fibrosforskningen vara möjligt, där man cyklade med en tröja som visade upp RfCF-fjärilen och ändamålet.

Frans och Annas insamling lyckades få ihop ett överskott på hela 123 600 kronor att skänka till Riksförbundet Cystisk Fibros. Foto: Privat.

– Jag sa till Anna att jag tyckte att vi skulle göra detta. Samla in sponsorintäkter för kläder och sedan försöka synas mycket och berätta om CF, men att vi i så fall skulle cykla de här 30 långa jobbiga milen runt Vättern tillsammans. Annas omedelbara svar var aldrig i livet, säger Frans och skrattar.

Inom kort hade dock Anna omvärderat saken och de beslutade sig för att höra sig för bland sina vänner och bekanta om vilka som skulle vilja delta.

– Vi fick ungefär 15 positiva svar ganska snabbt”, säger Frans. Och då kände jag att om vi har så stor uppslutning skulle jag kunna höra mig för om vad det kostar att trycka upp tröjor och åka runt till olika företag för att se om det fanns något intresse att sponsra oss med det. Företagen fick välja mellan att sponsra med två- fem- eller tio tusen kronor.

Till Frans glädje och förvåning blev gensvaret från de lokala företagen i Vrigstad mycket stort. Han besökte 23 företag där han berättade om cystisk fibros, om att hans son Leo som då var tolv år lever med sjukdomen samt om upplägget för cyklingsprojektet. Ett företag hörde inte av sig. 22 företag svarade genast att de ville vara med men behövde överväga vilken summa de skulle sponsra med. Dessutom hörde ytterligare ett företag av sig spontant och frågade om de också kunde få vara med.

– Så till sist blev det ändå 23 sponsorer efter 23 företagsbesök, ler Frans.

Den stora uppslutningen bland de lokala företagen innebar dels att det inte fanns någon sponsorplats kvar på tävlingsdräkten, och dels att Frans och Anna nu insåg att det skulle bli pengar över.

– Det vi hade sagt till företagen var att pengarna de skänkte skulle gå till en cykeltröja, och att om det skulle bli pengar över så går det till en insamling till forskningen om cystisk fibros. Till samma insamling lovade varje cyklist att skänka 500 kr var.

Men när Frank och Anna skulle beställa cykeltröjorna fick de till sin förvåning köpa dem till inköpspris, vilket innebar att cyklisternas egna bidrag täckte hela kostnaden, och varje krona som företagen bidrog med kunde plötsligt gå till insamlingen. Ett år efter att projektet startat hade projektet redan säkrat 80 000 kr i överskott. Det kunde ha varit slutet på en framgångsrik insamling, men snart skulle det visa sig att det bara var början. Frank skaffade nu ett konto på Facebook och gick ut och berättade om insamlingen. Samtidigt ordnades ett företagsswishkonto som fick namnet ”Cykla för livet”. Och i takt med att de rosa cykeltröjorna började synas i lokala medier och företagen fick se vad de skänkt pengar till började nu allt fler privatpersoner bidra till swishkontot.

– När företagen bestämt sig för hur mycket de skulle ge och swishat oss lade jag ut ett inlägg och tackade dem på Facebook. Och varje gång jag gjorde det trillade det in en, två eller flera hundralappar från olika privatpersoner också, berättar Frans.

Foto: Privat.

När Vätternrundan närmade sig var insamlingen uppe i hela 100 000 kr och 24 cyklister hade nu anslutit sig. Dessutom hade varje cyklist fått utmaningen att försöka samla in ytterligare 500 kronor från sin egen bekantskapskrets.

– Vissa av dem tog en genväg och skänkte 1000 kronor i samband med att de inkom med sin egen gåva på 500 kr till insamlingen, för att liksom slippa gå runt bland släkt och vänner och be om pengar, skrattar Frans. Men det gör ju ingenting, jag var jättenöjd så länge jag samlade in så mycket det bara gick till den här insamlingen!

Nu kom också de första donationerna från människor utan lokal förankring i Vrigstad och på swishkontot märktes det att loppet närmade sig.

– Men nittio procent av alla som donerat till insamlingen, både bland företagen och privatpersonerna, har lokal förankring och är människor man känner, jobbat med eller träffat någon gång. Den här insamlingen har verkligen skapat ett jättestort lokalt engagemang och vi har fått så många ryggdunkningar och så mycket fin uppmuntran från alla håll här hemma i Vrigstad, säger Frans.

Så kom till slut den stora dagen. Fredagen den 14 juni skulle de 24 cyklisterna ta sig an världens största motionslopp på cykel. 30 mil med både start och mål i Motala.

– Vi delade upp oss i två grupper. I min grupp var vi 14 cyklister som siktat på att klara loppet på elva timmar, men kom i mål på tio timmar och fyra minuter. Många var mycket ovana cyklister och en handfull fick ligga i täten i vår klunga och dra en del men alla kämpade verkligen som bara den och genomförde loppet jättebra. Det var jättekul att cykla tillsammans allihop och att alla kom i mål. Och, förstås, att vi blev en så stor rosa klunga. Vi hade också en snabb grupp som klarade loppet på åtta och en halv timme. På förhand hade vi bestämt att det skulle vara så, men vi startade tillsammans allihop och sedan väntade de på oss i mål.

– Så här i efterhand känns det verkligen helt fantastiskt, säger Frans. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så här. Vilket genomslag och vilken uppmuntran! Egentligen hade vi ju bara hoppats på att skrapa ihop pengar till cykeltröjorna och göra en aktion för att uppmärksamma cystisk fibros, och förhoppningsvis få tillfälle att berätta om det för en och annan person. Men det här har ju gjort att jag fått en massa frågor om CF och nu vet ju hela Vrigstad och kanske hela Sävsjö kommun vad cystisk fibros är, säger Frans.