Från redaktörens bord

Andreas Jarblad

13 december 2018

När jag växte upp låg ofta det senaste numret av CF-bladet på köksbordet där hemma. Men även om mina föräldrar läste tidningen med stort intresse rörde jag den sällan själv. Förutom när den legat framme tillräckligt länge och jag beslutat mig för att förpassa den till pappersinsamlingen. Sedan var den äntligen borta igen, tidningen som ibland dök upp som en ovälkommen påminnelse om att mina lungor inte var friska. Det var något jag helst inte ville tänka på. Istället försökte jag, så långt det var möjligt, att leva i föreställningen att jag inte alls hade cystisk fibros.

Ibland var det dock svårare att ignorera min sjukdom. Särskilt under de intravenösa antibiotikakurerna, var tredje månad. Eftersom jag växte upp i Piteå fick jag då ta mig till Centrallasarettet i Boden, tio mil hemifrån, för att vara inlagd i tio dagar. Både jag och lasarettet var, varje gång vi återförenades, i ganska dåligt skick. Jag med feber, hosta och värk från vener som var hårt ansatta av felstick, starka antibiotikor och fettlösningar. Och avdelning 26, vars vita puts på otaliga ställen lossnat från väggarna och blottade den grå betongen bakom. Jag vet inte om jag mådde så mycket sämre under de perioderna eller om det var det rivningsfärdiga huset som i mig inympade känslan av lasarettets eget förfall. Jag saknade min familj, mina vänner och skolan, och ibland var det svårt att hålla tårarna borta när jag slogs av orättvisan i att just jag skulle behöva stå ut med allt detta, om och om igen. Huset, som nu sedan länge jämnats med marken, låg mittemot Norrbottens regemente och var egentligen ett gammalt garnisonssjukhus. Jag satt därför ofta och tittade ut över kasernområdet om kvällarna. Genom de stora fönstren kunde man se militärer marschera i samlad trupp, stundvis dolda bakom reflektionerna från min droppställning. Militärer ur skidlöparbataljonen som kom och gick med längdskidorna under armen, och kamouflerade bandvagnar som målmedvetet körde än hit och än dit över det till synes oändliga regementet. Mitt huvudsakliga tidsfördriv blev att läsa och skriva. Jag läste allt jag kunde komma över, och jag skrev alla möjliga texter. Noveller, teatermanus, filmmanus och brev. Och jag räknade dagarna tills jag fick åka hem igen. Då skulle jag definitivt inte läsa någon tidning som handlade om att jag är sjuk. Då skulle jag tänka på andra saker. Allt jag ville göra i livet; saker som inte hade något med cystisk fibros att göra.

Ändå fanns det glimtar av ljus även på avdelning 26. Mina vänner Ida och Jonas som också hade CF var ibland inlagda samtidigt, och vi delade inte sällan rum. Och sjuksköterskan Christer, som ibland gömde sig i telefonhytten med en 20-millilitersspruta för att sedan skjuta prick på oss med natriumklorid när vi gick förbi i korridoren. Varpå jag och Jonas i obevakade ögonblick tömde avdelningens medicinförråd på sterilt vatten i noggrant planerade hämndattacker. Men ibland byttes glimtarna av ljus mot något annat. När jag var tio år dog Ida, som stått i kö för lungtransplantation, bara tolv år gammal. Det var ett svårt besked att ta emot, och det var också första gången jag insåg hur stort allvar som fanns bakom inhalationsbehandlingen, de intravenösa kurerna, allt tjat om träning och alla sjukhusbesök.

Nu har det gått 20 år sedan jag låg inlagd i Boden för sista gången. När jag idag ser tillbaka på mitt liv inser jag att min sjukdom trots allt satt fler spår än de i mina lungor. Precis som de flesta med CF tränar jag väldigt hårt för att så gott det går hålla lungorna i schack, och min huvudsakliga träningsform har blivit längdskidåkning. När jag är ute på mina dagliga pass tänker jag ibland på den lilla tioåringen som satt och hostade i Boden, och kikade ned mot militärerna med sina kamouflagevita skidor. Alla timmar jag ägnade åt att läsa och skriva ledde så småningom till att jag flyttade till Uppsala, studerade på universitet, och blev journalist. Av någon anledning kom jag att dessutom att intressera mig för vad militärer sysslar med och blev doktorand i freds- och konfliktforskning. Och i takt med att mina lungor med åren börjat kräva allt mer behandling, som idag tar huvuddelen av mina dagar i anspråk, har jag också försonats med tanken på att jag faktiskt har cystisk fibros. Och att jag förvisso har lungor som tidigt krävde ett ansvarstagande som inget barn borde behöva bära, men som också fått mig att verkligen vilja leva. Kampen för lungorna har gett mig uthållighet, målmedvetenhet, nyfikenhet, inspiration och ödmjukhet. Idag är jag därför på vissa sätt tacksam över alla de erfarenheter jag fått och det ovanliga liv jag levt.

Jag tror att alla med cystisk fibros har mycket att dela med sig av till andra människor, i alla de utmaningar livet ställer på dem. Vi har också mycket att lära av varandra, och jag tror att CF-bladet är en viktig kanal i allt detta. Besjälad av den tanken tar jag nu över redaktörskapet för tidningen jag en gång i tiden inte vågade röra vid, och jag gör det med stor entusiasm i en tid då det händer väldigt mycket i CF-världen. Jag ska göra allt jag kan för att för att förvalta det arv som min nya kollega Kristina Radwan lämnat efter sig nu när hon fortsätter på deltid som medarbetare i tidningen och jag ser fram emot att få kontakt med er medlemmar och läsare. God Jul och på återhörande!

Andreas Jarblad är redaktör för CF-bladet